Return of Saturn
pop (Interscope/Universal)
Jag har hyllat och försvarat det här bandet.När tredje albumet ”Tragic kingdom”, plattan som sedermera blev No Doubts ticket to fame, kom 1996 delade jag ut fyra självklara plus. Jag knockades av den roliga, rätt respektlösa blandningen av gammal brittisk ska, klassisk powerpop och amerikanskt 90-talsskrammel, framförd med en energi motsvarande en hel kalifornisk apelsinodling.
Anaheim-bandet byggde upp sin succé via singlar som ”Just a girl”, ”Sunday morning” och ”Don’t speak” och kom till Solnahallen i Stockholm året därpå för att fyra av ett högupplöst popkalas i 256 färger.
Vätesuperoxiderade sångerskan Gwen Stefani och hennes manliga kumpaner hade inga andra ambitioner än att underhålla men det gjorde de desto bättre.
Många hade svårt för Stefanis röst och skruvat flickaktiga framtoning och andra ville klumpa ihop No Doubt med alla usla amerikanska skarockband som kom fram vid samma tid. Somliga tyckte helt enkelt att det blev för mycket No Doubt för ofta. Jag fick argumentera hårt för att de ju faktiskt hade lysande låtar och låtar är för trehundrafemtioelfte gången vad allt handlar om.
Det är just därför som den här plattan är en sån besvikelse. Fyra år har gått, bandet är numera megastjärnor och berättar i pressreleasen hur de under de gångna åren ”vuxit som band och låtskrivare”.
Vilket hörs på skivan, men på fel sätt. Det låter mognare i betydelsen tråkigare och Gwen Stefani försöker med måttligt lyckat resultat ge sig på ”mognare”, tyngre textteman.
Men framförallt har No Doubt nästan helt tappat popkänslan.
Visserligen är inte soundet fullt så jobbigt MTV-rockorienterat som singeln ”Ex-girlfriend” antydde, men det lätta snärtiga anslaget och de distinkta melodierna är till stor del borta.
Kvar finns en tämligen diffus samling låtar med få självhäftande kvaliteter, där faktiskt ”Ex-girlfriend”, samt möjligen ”Simple kind of life” och ”Artificial sweetener” står ut mest. Dessutom driver Stefani gärna sin visserligen rätt egna men begränsade och redan farligt kitschiga röst så långt här att hon ofta blir en parodi på sig själv och ganska enerverande att lyssna på.
No Doubt har glömt bort vad det är bra på och verkar inte längre veta vad de vill.
Rykten har gått om att de funderar på att lägga av och plötsligt känns det som en god idé.
Det rimmar nämligen väldigt illa att ett band som heter No Doubt gör en skiva som ”Return of Saturn”.
Håkan Steen
2000-04-07
2000-04-07
